andrea dworkin sa en gång att hon tror att många kvinnor inte är feminister för att det skulle vara för smärtsamt för dem att se världen som den faktiskt är, att de lever i förnekelse. jag tror hon har en poäng.
när man blir feminist är det mycket som blir bättre. man lär sig att släppa mycket självpåtvingad skuld och man fördjupar och förbättra sina relationer till andra kvinnor. och det finns så många skarpa, smarta feminister som är så inspirerande och roliga att lyssna på.
men så blir man också bättre och bättre på att märka av mönster. det är lätt att bli deppig när man kollar närmare på männen i ens närhet.
din favoritartist jämför kvinnor med hundar. din kusin postar på facebook om hur synd det är om johnny depp. en främmande man tar tag i din midja för att flytta dig åt sidan. du börjar tycka om en ny klassisk författare, han verkar som den sötaste lilla tönten någonsin, nästa gång du loggar in på twitter lär du dig att han var stammis på flera bordeller. din bästa vän kallar dig för bitch under ett bråk. en bekant frågar om du vill följa med till strippklubb. på nyheterna står det om ännu en våldtäktsman frisläppt efter kortare tid instängd än det tar att gå klart gymnasiet.
hatar alla män kvinnor?
finns det hopp för framtiden när samtiden ser ut såhär?
samtidigt som jag kämpar med tankar som dessa är jag också trött som fan på att vara en sån killjoy. att alltid vara den som är den. den som analyserar saker för djupt och för ofta. den som inte kan ta ett skämt. gud vad jag önskar jag kunde bara "låta saker slidea" mer ofta. mitt liv skulle bli så mycket bekvämare om jag slutade bry mig. jag skulle kunna bli världens bästa tradwife som antifeminist, sanna mina ord. jag är inte feminist för min egen skull.
de feministiska saker jag säger och gör gynnar mig inte personligen mer ofta än ej. snarare tvärtom. ändå fortsätter jag, för det finns också stunder som gör det värt det. stunder där jag inser att jag faktiskt gör skillnad.
världen är full av personer som älskar att se det dåliga i varje kvinna. jag vill göra allt jag kan för att vara en motpol, en fristad. en person som man kan vända sig till som inte kommer dissekera allt man säger och leta fel. jag är ofta den som kvinnor i min närhet går till för att ventilera eller diskutera kring misogyna snubbar med. för att de vet att jag bryr mig på riktigt. för att de vet att jag inte kommer förminska eller ifrågasätta. och hur vet de det? jo, just för att jag är så "jobbig" och snackar om feminism så ofta, för att jag inte låter saker bara slidea, för att jag är en killjoy och en som inte kan ta ett skämt.
jag har också tappat räkningen på hur många män jag övertygat om att bli feminister. och inte då bara feminister i teorin, utan i praktiken, jag har fått ändlöst många killar att sluta kolla på porr, börja ifrågasätta sina egna beetenden generelllt, gå till 8 mars, börja visa empati mot sina mödrar, etc. många män är redo att bli bättre om man bara ger de en liten push. i min erfarenhet är de mer ofta benägna att lyssna på någon som håller fast vid sina åsikter, någon som inte bara är feminist när det är bekvämligt, utan alltid, hela tiden, även när det är jobbigt.
jag vet att jag kan göra (och gör) skillnad i världen och jag vet att det börjar med att jag ibland måste skapa stel stämning på en fest där någon snubbe säger något sexistiskt. jag vet det och ändå suger det att göra. därför har jag mycket empati för de kvinnor och tjejer som inte orkar vara feminister, jag orkar knappt själv.