confessions of a fd mobboffer

jag hatar tanken på att jag är som jag är på grund av andras (dåliga) behandling mot mig. jag tror det var en stor anledning till varför jag ville aldrig definiera mig själv som mobboffer medan mobbningen pågick. och så var det skammen. jag ville inte berätta för min pappa om vad som hände mig i skolan, det kändes pinsamt. det känns fortfarande pinsamt, på vissa sätt. vissa saker jag varit med om, öknamn jag kallats eller andra sätt jag skämts ut på, vill jag än idag inte berätta om. andra känns mindre jobbiga: jag kallades i år för skogshuggaren för att jag en (1) dag hade på mig flanellskjorta, den känns inte så jobbig. att jag fick min stol utdragen innan jag satte mig på den (så att jag föll ner på golvet), känns jobbigare.

det finns, trots min vilja, spår kvar av mobbningen i mig. allt som påminner mig om känslan av att välja plats i en skolmatsal ger mig ångest. för två år sedan ungefär var jag ensamt ombud för min lokala brädspelsklubb på SveRoks årsmöte, första dagen skulle vi alla äta lunch i en gemensam sal. så fort jag insåg att jag skulle behöva sätta mig bredvid några främlingar eller kanske ännu värre, behöva utstå skämmigheten av att sitta själv, så slogs jag av en av de värsta panikattacker jag haft på senare år. jag var bland landets nördigaste ungdomar och jag var rädd att ingen ville sitta med mig på lunchen. efter jag sprang in på mitt rum (sverok är jävligt ballin asså de hade gett alla ombud egna hotellrum) fick jag en stund för att tänka på varför jag reagerade som jag gjorde. jag kom fram till (och tror även nu) att min skräck för gemensamma matsalar kommer från mina upplevelser från grundskolans bamba. 

ett annat sätt det påverkade mig är att jag blev bitter mot alla jag tyckte verkade som populära tjejer, dels för att de påminde mig om några av mina mobbare men mest för att jag hade någon typ av avundsjuka. de lyckades vara normala, att klä sig snyggt och inte bete sig konstigt och ha vänner och god hygien och de blev inte mobbade. allt det som kändes omöjligt för mig verkade komma naturligt för alla andra. jag blev bitter och villaniefierade de i min hjärna, något som jag tror fördröjde min feministiska uppväckelse och förvärrade både min syn på kvinnor och mina relationer till kvinnorna i mitt liv. jag hade en liknande men inte lika stark reaktion mot de "normala" killarna. jag vet inte helt varför det blev så. kanske för att tjejerna mer representerade hur jag ville vara, kanske för att alla andra mobboffer jag kände var pojkar så de kändes närmare mig på något sätt. antagligen var det också könsmaktsordningen som var och spöka. 

mitt hat mot "de normala tjejerna" var och är något av det svåraste att avlära mig. men det är också något som ger väldigt mycket. de flesta tjejer är ju väldigt snälla och intressanta och smarta, även de som är konventionellt attraktiva och generellt omtyckta. och jag vill hellre vara en person som litar för mycket på andra kvinnors godhet än en som tror att alla kvinnor är min konkurrens eller ett hot. i teorin så har jag ingen avsky kvar, i praktiken så finner jag dock att jag fortfarande är automatiskt tveksam eller rent av negativ mot kvinnor som känns lite för populära och coola. 

spår av min gamla världsbild märker jag också i mig när jag får höra av andra att jag faktiskt har gått och blivit ganska cool och populär på senaste tiden. jag blir gravt obekväm av tanken, det känns helt fel, helt inkongruent med min egna självbild. jag kan inte vara cool och populär, jag är ju en tönt vill jag säga. jag gillar ju matte och sjöjungfrur och andra konstiga saker! då kan man ju inte ha vänner! 10 år av mobbning har fått mig att tänka att det finns något inneboende fel i mig, något som gör att jag aldrig kommer bli omtyckt "på riktigt", och att de som spenderar tid med mig gör det för att de tycker synd om mig och min sorgliga existens. jag blir också delad, samtidigt som jag inte vill vara som de (de som är utseendefixerade, ytliga, mobbare) så vill jag inget mer än att vara som de (de som är populära, vackra, omtyckta). när jag får höra att jag är cool tänker jag att det betyder att jag är "the worst of both world", dvs att jag är både ytlig och elak och en ful tönt. 

tanken att jag inte skulle vara en ful tönt är otänkbar, det är som min världsbilds utgångspunkt, första axiomet i boken om mig. är jag inte oälskbar vet jag inte vad jag är, hela bilden av mitt jag raserar. det är så läskigt att tänka att jag inte vet vem jag är så jag har undvikit att ifrågasätta det hela. men tiden är inne, jag är starkare än jag tidigare varit och jag har mängder av stödjande människor runt omkring mig. jag ska skriva om boken om mig själv och jag börjar på sida 1.