om att vara kvinna

jag har länge känt att något är skumt med mig, att något är "off". att jag inte passar in bland andra. som att jag inte var en människa, som att jag är en alien som försöker smälta in. jag tolkade detta som könsdysfori eller att jag var ickebinär, men har nu kommit fram till att det inte är det som det handlar om. jag är en människa, en som är lite quirky absolut, men inte en alien, och jag är en kvinna. 

för mig handlar det inte så mycket om en identitet, jag skulle inte säga att jag identifierar mig som ett visst kön/genus, lika lite som att jag identifierar mig som människa. det bara är så. jag är en del av en social klass, denna kallas "kvinnor". så ser jag på det.

att inse att jag som kvinna kan vara hur jag än vill har hjälpt mig inse att jag inte är ickebinär trots allt. det kan låta silly, såklart vet vi alla (feminister) att man inte måste följa könsroller för att tillhöra ett visst kön. men det finns en skillnad mellan att veta det och att faktiskt tro på det. jag har själv tenderat att tro att alla feminina personer som ser lite alternativa ut eller gör coola grejer är ickebinära. känns som att det är förväntningen folk har på något sätt, att man ska ha en speciell könsidentitet om man är "cool tjej". pronomina blir som ännu en häftig accessoar på ens outfit. jag menar inte att de som identifierar sig som ickebinära gör det för att det känns coolt, men för mig var det definitivt en faktor.

det känns frigörande på något sätt, att säga att jag är kvinna och jag är såhär istället för att gå ut ur boxen kvinna och hoppa in i en annan för att känna att mitt sätt att vara är okej. för det är faktiskt okej, jag kan vara nördig och högljudd och tycka om sex och inget av detta gör mig till mindre utav en kvinna. det känns för mig mer radikalt att tänka så än att tänka att de egenskaperna gör mig till ickebinär. att vidga gränserna för vad en kvinna kan vara istället för att skapa nya kategorier med nya begränsningar.