det här är en artikel som jag från början skrev tillsammans med en annan vegankamrat till ung vänsters interntidning Rak Vänster. de som har tillgång till tidningen rekommenderas läsa artikeln där istället, då en del blev bortredigerat här för att anonymisera. (jag gjorde också om alla versaler till gemener för det här är min blogg och jag får bestämma vilka grammtikregler som gäller :>). trevlig läsning <3
speciesismen är benämningen på den maktstruktur som ordnar människan över andra djur. att en sådan maktstruktur faktiskt existerar råder det självklart ingen enighet om, men snarare än att argumentera för detta så försöker denna artikel lägga en teoretisk grund om speciesismen, även om texten inte helt kommer undvika resonemang kring speciesismens existens. vi tror att det är viktigt med en sådan teori för att kunna föra debatten om maktstrukturens existens, men också för en bättre förståelse, oavsett ens åsikter. förhoppningsvis kan denna text bidra till denna teoretiska grund.
begreppet djur tycks ha två separata meningar, en biologisk och en vardaglig. biologiskt är människan ett djur, och en biologisk definition av djur är det som nästan alltid ses som den faktiska definitionen. men när vi i dagligt tal pratar om djur så är det inte detta vi menar, utan människan ses som distinkt från gruppen djur. här används då djur som begrepp för de som underordnas människan i samhället, alltså de som förtrycks av speciesismen. med bakgrund i speciesismen så är denna definition ofta mer användbar, så det är vad som menas med djur i vår artikel. dels av praktiska skäl men också eftersom det är speciesismen som behandlas, och inte någon biologi.
för att förstå denna definition behöver vi dock diskutera vad ‘de som förtrycks av speciesismen’ innebär. exakt vad ett förtryck är råder det något delade meningar om, vilket försvårar debatten om den veganistiska ideologin. där vi i fortsättningen diskuterar speciesismen och förtryck i allmänhet kommer vi använda oss av två kriterier för att identifiera förtryck: det första är att förtrycket skadar en grupp för att gynna en annan och det andra är att förtrycket har en materiell grund.
människovärdet och djuren
i vår värld, såväl i vardagen som i drömmar om vår utopi, fäster vi i alla situationer ett moraliskt värde på en människa, som är ojämförbart med det som sätts på ett djur. försök till att berättiga detta görs ständigt. oerhört omständliga resonemang förs för att hitta en definition av vad som ger någon moraliskt värde: en som ska inkludera alla människor men samtidigt berättiga oss att behandla djur så som vi gör. sådana här resonemang leder allt som oftast antingen till slutsatser som skulle berättiga oss att misshandla bebisar och införa en brutal meritokratisk världsordning, eller som i princip är "en människa har ett (med djur ojämförligt) värde för att hon är människa", genom att påstå att endast människor kan lida, människor lider på ett unikt sätt, eller att människor är de enda som kan resonera.
en veganistisk teori kan däremot väldigt naturligt förklara orsaken till varför människor anses besitta ett unikt värde: den speciesistiska ordningen som fullständigt genomsyrar vårt samhälle. ett annat tydligt tecken på att den faktiska orsaken till att människans behandling av djur kommer ur speciesismen är att när folk ställs inför frågan vad en individs värde kommer ur, så kommer nästan alla ge vitt skilda svar men ändå sluta i en uppdelning där människor tilldelas ett moraliskt värde som överhuvudtaget inte är jämförbart med det som tilldelas djur. det fördes inte historiskt en debatt där slutsatsen var att det är etiskt försvarbart att använda djur som resurser. alla de argument som förs fram är efterhandskonstruktioner, som ska försvara den speciesistiska ideologin som växt fram under miljontals år när utnyttjande av djur behövt berättigas. någonstans häri ligger speciesismens kärna, i att människans överlägsenhet över djur är en given självklarhet.
speciesismens historia
i naturen gäller det för de allra flesta arter av djur att de främst umgås med andra individer av samma art. flockar består nästan alltid bara av individer av en art, inte flera, och när individer av flera arter rör sig tillsammans handlar det ofta om parasitiska förhållanden. självklart finns många undantag, men detta gäller i ganska stor utsträckning. dessutom är det för en individ av en viss art oftast andra arter som är hot (som vill äta dig eller eliminera den konkurrens du utgör), och som du som inte är herbivor måste äta, jaga och döda.
i denna miljö levde den tidiga människan och utvecklades i miljontals år. andra arter var hot mot människan, och människan dödade djur för att äta dem eller för att säkra sig själva. här fanns inget val, utan dödandet var nödvändigt för överlevnad, precis som för så många andra arter.
kring detta dödande finns dock en viktig skillnad mellan människan och andra köttätande djur: en hjärna som låter oss resonera och fundera på ett annat sätt än djur. detta för med sig ett behov av att berättiga dödandet, eftersom det inte är en självklarhet att en kan anses ha rätt att döda mängder av andra bara för att försäkra sig om sin egen överlevnad. ur detta behov att berättiga sin överlevnad växer speciesismen ursprungligen fram och låter oss döda andra, de som inte ingår i vår egen viktigare grupp, människan.
från jägar- och samlarsamhällens början fram till långt in på 1900-talet fortsatte de materiella förutsättningarna för majoriteten av människor vara sådana att det var livsnödvändigt att döda och utnyttja djur. det är förutsättningar som inte möjliggör kamp mot speciesismen eller ens ett ifrågasättande av hegemonin, utan är precis det som ledde till speciesismens uppkomst och som allt starkare befäst den. i olika tider har det uppkommit olika förklaringar till ‘sanningen’ att människans värde ej är jämförbart med djurets, men ‘sanningen’, och speciesismen, har alltid överlevt.
med kapitalismens intåg ändrade utnyttjandet snabbt form från småskaligt överallt till storskaligt och centraliserat i fabriker, vilket innebär att väldigt få nu är direkt inblandade i utnyttjandet av djur, även om produktionskedjorna fortfarande involverar oerhört många. detta innebär att vi i vårt vardagliga liv inte i lika hög grad behöver berättiga handlingar vi själva direkt begår mot djur, även om vi begår många indirekta handlingar genom att konsumera djurprodukter. samtidigt är vi inte längre beroende av utnyttjandet av djur, samhället hade kunnat mata hela befolkningen näringsrikt utan att överhuvudtaget involvera djur i produktionen. i annat där djurprodukter används är de oftast lätt utbytbara och sällan centrala för produkten. tillsammans har dessa två förändringarna inneburit att speciesismen inte längre är lika orubblig som den tidigare var, de materiella förutsättningarna kräver alltså inte längre på samma sätt människans överordning.
speciesismens materiella grund
inom kapitalismen är utnyttjande av djur i industrin en del av kapitalistklassens utnyttjande av naturen. eftersom djur inte kan ställa upp motstånd på ett storskaligt organiserat sätt, så ses de som tillgängliga produktionsmedel, dels som arbetsmedel, men också som arbetsföremål. arbetare utför arbete med hjälp av djur som arbetsmedel, exempelvis genom mjölkning, för att framställa mjölk. Arbetare utför också arbete på djur som arbetsföremål, oftast genom att mörda djuret för att framställa exempelvis kött. en enskild individ behöver inte begränsas till en av dessa kategorier. djur som utnyttjas som arbetsmedel blir ofta mindre effektiva senare i livet, och de blir då mer värdefulla för kapitalisterna som arbetsföremål. viktigt att notera här är att djur förtrycks på ett helt annat sätt än arbetarna, som också förtrycks i samma process. mervärdet som kapitalister tar är inte taget från djurs arbete, utan helt från arbetaren. istället består förtrycket av djuret av att hen reducerats till ett arbetsmedel eller arbetsföremål. häri ligger den materiella grunden till förtrycket: djur reduceras till produktionsmedel.
att föra veganistisk kamp
med tidigare beskrivning av positionen som speciesismen ger djur i kapitalismen blir en av veganismens viktigaste praktiker mer förståelig. det handlar alltså om det som ofta kallas för att vara vegan. med vegan menas någon som undviker produkter som framställts genom att djur utnyttjats, genom att de reducerats till produktionsmedel. det innebär dels mat som innehåller döda djur, som då har reducerats till arbetsföremål för att framställa maten; dels mat som kors mjölk och hönors ägg, som människor får genom att reducera dessa djur till arbetsmedel; dels andra produkter gjorda av döda djur, som läder och fjädrar, där djuren då också reducerats till arbetsföremål; dels djurtestade produkter, huvudsakligen kosmetiska- och hygienprodukter, där djur använts som arbetsmedel som ska detektera faror, för att en säker produkt ska ha producerats; men också många andra former av reduktioner av djur i produktionen.
att vara vegan låter lätt som ett bojkottande av specifika problematiska varor och konsumentmakt är ju inte någonting vi som marxister ser som styrande av samhällets utveckling. en veganistisk kamp kan dock delvis föras på detta sätt (genom bojkott), till en grad som den socialistiska kampen inte kan, eftersom den veganistiska kampen gör reella framsteg genom att ändra efterfrågan från en vara till en annan. detta eftersom det är en vinst med varje individuellt djur som inte mördas, i större utsträckning än det är en vinst med varje liter koldioxid som inte släpps ut eller varje krona som inte går till ett visst företag. inte nödvändigtvis för att det för kampen mot speciesismen framåt, utan för att ett individuellt offer inte utsatts. detta är dock egentligen inte vad den veganistiska praktiken huvudsakligen handlar om, även om vissa positiva effekter fås av dess uttryck som bojkott. snarare handlar praktiken om de redan utsatta individerna, och inte främst om de djur som kan anses gynnas av uttrycket som bojkott. vikten för praktiken ligger alltså vid offren som redan mördats eller på andra sätt utnyttjats i produktionen. att vara vegan är en markering mot det som skett i framställningen av produkten och ett undvikande av att berättiga det. att dra nytta av produkten som framställts genom att reducera ett djur till produktionsmedel är oförenligt med att erkänna och säga sig stå emot speciesismen.
veganistisk utopi
den veganistiska kampens slutliga mål kan inte vara att utradera skiljelinjerna mellan den förtryckande och den förtryckta gruppen. så länge det finns mänsklig civilisation och djur av andra arter så kommer de djuren påverkas av gemensamma beslut tagna av civilisationen, som de på grund av biologiska skillnader från människan inte kan vara med och påverka på samma sätt som en människa kan. självklart är målet heller inte civilisationens fall, så maktförhållandet mellan människan och djuren kan aldrig fullt utplånas. Däremot kan speciesismen utplånas. det som gör speciesismen till ett förtryck måste inte gälla bara för att det finns ett samhälle där såväl människor som djur existerar. alltså, relationen mellan människor och djur ska inte längre vara negativ för djur: människan ska inte systematiskt utnyttja djur. människans överlägsenhet ska inte vara en given sanning, men människan kommer fortsätta styra då det inte finns något alternativ. så även om likhet gentemot varandra inte kan uppnås innebär det inte att speciesismen är osårbar.
hur detta samhälle kommer fungera är inte helt enkelt att resonera kring, det är väldigt främmande för oss som lever idag. vi tror det kommer bli betydligt mer förståeligt när vi närmar oss det samhället. en fråga som kommer behöva behandlas är hur människan ska ställa sig till djurlivet i naturen, är relationen mellan människa och natur som bäst när den är som minst, alltså ska människan undvika att blanda sig i ekosystem, eller kan vi i framtiden göra naturen bättre för de djur som befolkar den, exempelvis genom att hjälpa skadade djur? en annan fråga är om domesticerade djur, är det rätt gentemot djuren att hålla dem så långt från sin naturliga miljö, även om deras liv kanske blir mycket lättare och lyckligare? oavsett hur framtidens samhälle organiseras, så är det inte svårt att se att det är bättre än det samhälle vi alla delar idag.